E‑nummer och tillsatser på etiketten: så tolkar du dem i ingredienslistan

E‑nummer kan kännas som ett kodspråk, men i grunden är de ett sätt att identifiera vissa godkända tillsatser. För att läsa en etikett lugnt och metodiskt är det hjälpsamt att veta två saker: var tillsatser brukar synas och hur ingrediensförteckningen normalt är uppbyggd.

Nedan får du en praktisk guide som utgår från Livsmedelsverkets vägledning om ingrediensförteckningen och deras beskrivning av reglerna för tillsatser.

Vad är en tillsats och vad betyder E‑numret?

Livsmedelsverket beskriver tillsatser som ämnen som tillförs livsmedel för ett tekniskt syfte och som normalt inte konsumeras som livsmedel i sig. En grundregel är att en tillsats måste vara godkänd för att få användas.

När en tillsats blir godkänd tilldelas den ett E‑nummer. E:et visar att EU har godkänt tillsatsen och numret fungerar som ett identitetsnummer. I Livsmedelsverkets text nämns till exempel E 300, som står för askorbinsyra.

Som konsument kan du alltså använda E‑numret som en uppslagsbar ”etikett” för just den tillsatsen, utan att du behöver gissa vad numret avser.

Var på förpackningen hittar du uppgifterna?

Livsmedelsverket beskriver att huvudregeln är att alla ingredienser som används för att tillverka ett livsmedel ska anges i ingrediensförteckningen, och att även tillsatser, aromer och enzymer räknas som ingredienser som ska anges.

De anger också att det före ingrediensförteckningen ska finnas en rubrik som innehåller ordet ingrediens, till exempel ”Ingredienser” eller ”Ingrediensförteckning”. Det gör det lättare att snabbt hitta rätt avsnitt när du jämför två förpackningar i butik.

En enkel vardagsrutin kan vara:

• Leta upp rubriken med ordet ingrediens.
• Läs igenom listan i lugn takt och notera om du ser E‑nummer som du vill känna igen till nästa gång.

Vill du fräscha upp grunderna om hur listan läses kan du fortsätta här: Ingrediensförteckning: så läser du listan och tolkar sammansatta ingredienser.

Ordningen i ingredienslistan: tumregel och undantag

I ingrediensförteckningen ska ingredienserna anges i fallande storleksordning efter vikt vid framställningen. Det betyder att det som står först vägde mest när livsmedlet framställdes.

Samtidigt beskriver Livsmedelsverket att det finns undantag. Några exempel som kan påverka hur du tolkar ordningen:

• Tillfört vatten och flyktiga ämnen ska anges efter sin vikt i det färdiga livsmedlet, inte efter vikten vid framställningen. Livsmedelsverket beskriver också när tillfört vatten behöver anges.
• Ingredienser som utgör mindre än två procent av det färdiga livsmedlet får anges i annan ordning, efter de övriga ingredienserna.
• Blandningar av kryddor eller örtkryddor får anges i annan ordning om uttrycket ”i varierande proportion” (eller liknande) används, och om andelarna är förhållandevis lika.

I praktiken innebär det att ingrediensordningen ofta ger en bra överblick, men att du ibland behöver läsa hela listan för att förstå vad som ingår.

När tillsatser inte alltid syns: överföringsprincipen

Livsmedelsverket skriver att om tillsatser ingår i ett livsmedel syns det oftast i ingrediensförteckningen, men att det finns undantag. Ett exempel de lyfter är att tillsatser ibland kan förekomma till följd av den så kallade överföringsprincipen och då inte alltid behöver anges i ingrediensförteckningen.

Det här är användbart att ha med sig när du jämför liknande varor och upplever att den ena har fler uppgifter i listan än den andra. Skillnaden kan alltså bero på hur reglerna får tillämpas, inte bara på att produkterna är ”helt olika”.

Skrivsätt som kan göra listan kortare

Livsmedelsverket beskriver att varje ingrediens ska anges med sin specifika beteckning och att varumärken eller fantasinamn inte får ersätta ingrediensens beteckning.

Samtidigt beskriver de att det finns fall där vissa grupperingar och särskilda skrivsätt får användas i ingrediensförteckningen. Exempel som kan påverka hur listan ser ut:

• Vegetabiliska oljor får grupperas under benämningen ”vegetabiliska oljor”, under förutsättning att oljornas specifika vegetabiliska ursprung anges direkt efter. Uppgiften får kompletteras med ”i varierande proportion”.
• Om en eller flera ingredienser som utgör mindre än två procent byts mot andra liknande ingredienser kan det, under vissa förutsättningar, stå ”innehåller … och/eller …”.
• Kategoribeteckningarna krydda eller kryddor får användas om kryddorna totalt inte överstiger två procent av livsmedlets vikt.

Poängen för dig som läser etiketten är att ingrediensförteckningar kan vara korrekta men ändå se olika ut, eftersom skrivsätten kan variera inom regelverket.

En jämför-rutin som gör etiketter mer begripliga i vardagen

Om du vill göra etikettläsning mindre tidskrävande kan du använda samma jämförelsesätt varje gång:

• Börja med rubriken och läs de första ingredienserna för en snabb överblick.
• Läs sedan vidare och notera om du ser formuleringar som ”i varierande proportion” eller ”… och/eller …”, eftersom de kan förklara varför en lista inte är helt ”låst”.
• Om du stöter på ett E‑nummer du vill känna igen, skriv upp det och jämför nästa gång du köper samma typ av vara.

För en mer konsekvent jämförelse kan du även läsa näringsdeklarationen på samma sätt varje gång: Näringsdeklaration: så jämför du per 100 g, per portion och % RI. Och när ursprung spelar roll i ditt val kan detta vara nästa steg: Ursprungsmärkning i butik: så tolkar du land, härkomst och flaggor.